https://evolutionx4.podbean.com/, https://forlagetevolutionbynight.wordpress.com/, https://open.spotify.com/episode/53dQ

GMA:s Poesi-Cinerama, Stockholm (2026)

17/02/2026

OLOF LAGERCRANTZ STÖRDA DRÖM EN SOMMARNATT ÅR 1965
Bakgrund: Det är kring midnatt. Olof drömmer. Då bankas det på porten. Han går ut på balkongen – cirka sju meter upp från marken – till sin och Martinas lägenhet på Villagatan, Norra Djurgården, Stockholm.
Utanför har några av hans författarvänner samlats, något runda under fötterna.

ARTHUR: Olof, jag har Maria med mig! Och en flaska beaujolais av fin kvalitet! Låt oss prata om Octavio Paz!
Låt oss prata om den sydamerikanska poesirevolutionen!
OLOF: Det frestar. Jag menar då vinet! - men jag vill sova.
-
WINE: Jag förlåter dig, käre Olof. Men mitt hjärta tillhör Arthur, hans hjärta tillhör mig. Tillsammans strövar vi fritt men innerligt genom litteratur och språk. Och Arthur är ju så klok.
OLOF: Väna Maria, jag tackar dig med värma och låter dig famna din Arthur, med eller utan Octavios sinnliga intelligens.
-
EKELÖF: Släpp in mig, Olof, det är ju ganska kylig sommarnatt, som en okynnig mara tror jag väl det är.
Jag offrar mitt vett, känner av dårarnas, drinkarnas, andedräkt, men är likväl törstig. En vickning skulle välsigna mig.
OLOF: Nej, du får allt stå kvar, Gunnar. Martina sover. Värm dig med en bläcka eller tre, som du brukar. Du har ju flaskan med dig, diskret, men jag ser halsen sticka fram under rocken.
-
AURELL: Olof, käre vän, var nu så god och öppna porten. Ensamheten är en plåga för de i sinnet rika. Man trängtar gemenskap, man längtar ögon som bekräftar.
OLOF: Nej käre Tage, jag skall sova. Gå du hem, skalda något än mer avmätt, rök en cigarett, betrakta takets sprickor och sov sedan vackert. Gå ni - alla.
-
LIDMAN: Olof! Du kan inte säga till en kvinna från Missenträsk att hon skall gå hem! Fy skäms! Öppna nu!
Land skall med lag byggas och civilisation med ärlighet!
OLOF: Sara, jag beundrar dig, som du vet, men porten förblir låst. Om du insisterar: Gå då istället till Kb. Led folket som du brukar, med din viljekraft, med ett manhaftigt muntert skratt.
-
LINDEGREN: För he***te, Olof: Världsalltet bryter samman, det är bara du som vägrar inse det. Jag känner vulkanisk energi som måste ut genom min mun och in genom andras öron! Öppna därför porten! Låten Heimdalls gjallarhorn ljuda!
OLOF: Erik, du klarar dig, dina änglar följer dig, fastän de är lite rädda för dig, för din tyngd, dina anspråk. Tala dem tillrätta, sjung dem milda, låt orden beveka dem.
-
WÄSTBERG: Om du vill vara min vän, min nära och intellektuellt hederlige vän, bör du släppa in mig utan vidare argumentation. Vi är sansade människor, du och jag.
OLOF: Per, du hinner tänka fram en fulländad naturlyrisk betraktelse innan du kommit hem. Njut av sommarnatten inte minst av den anledningen, glöm mig nu bara medgörligt tills nästa gång vi råkas.
-
VENNBERG: Olof, du inser inte att den demokratiska socialismen bygger på generositet, intelligens och en prövande hållning via diskussioner. Släpp därför in mig – låt oss prata!
OLOF: Karl, jag tar av mig hatten för din skarpsinnighet, men timmen är sen och tankens skärpa tonar av med timmen.
-
FORSSELL: Olof, din käcke skurk! Tänker du låta en narr stå här menlös utan sitt hov, en munter bråkmakare som är redo att bjuda dig envig i en präktig supduell? Förstår du dock inte, att den helige Bacchus kommer att kräva sitt skålpund av den vägrande?
OLOF: Lars, låt nu lekfull vrede och flaska vila, liksom jag och Martina nu vilar.
Gå nu alla – gå - gå i frid, gå i fröjd – så ses vi på Kulturredaktionen nästa vecka.

++++

11/02/2026

CHANGPAO

Schiss-schiss
Din changpao i rött,
karmosinrött
viskar när Du vänder Dig om

Schiss-schiss
medan Din
svarta slingrande Shanghaidrake
vaktar Din hemlighet
Din helighet
i tystnad

Kanske en mätress hos kejsare Tongzhi
en gång bar den som Du…
Eller inte.

Jag anar Dina bröst därunder
Jag vill se dem
igen
men hejdar min impuls

Du
doftar kvinna
Lavendelparfym
dröjer sig kvar
Din fuktiga hud
minns jag
smakade salt.

Dina ögonlock - slutna
Därunder vandrar Dina ögon
som om Du i drömmen
letade efter
snäckskal
gömda i sanden

När Dina läppar vidgas
frestas jag att kyssa dem
Ja - när de öppnar sig
som Din v***a
Men jag avstår

Drömmer Du om mig?
Jag hoppas att Du drömmer om mig…

Men jag vill hellre se dig
Vaken
När Du låter Din changpao, den röda,
karmosinröda
släppa greppet om din kropp
Då vill jag möta Din rena starka blick
innan vi förenas
igen

Du andas
ligger utsträckt
med huvudet vilande i Dina smala kupade händer
med naglarna röda,
karmosinröda
och Ditt korpsvarta raka hår som en utspridd solfjäder
på den handbroderade kritvita kudden
medan klockan på Din vägg tickar dämpat
som om hänsyn vore dess främsta plikt
och så jugendlampan i fönstret – endast på blyg sparlåga.

Sov du…
Jag har tålamod.

Drömmer Du om mig?
Jag hoppas att Du drömmer om mig…

Men –
om Du inte gör det –
förlåter jag Dig
och väntar
i stillhet
på gryningen.

+++

24/01/2026

RINGDANS

Jag minns att jag längtade så att det gjorde ont
efter att äntligen få träffa min far och mor.
Jag ville berätta om mina resor
om hur jag förändrats genom alla mina möten
och blivit en ny människa.

Men när jag efter hälsningsfraserna
slagit mig ner vid matbordet
för att berätta om hur jag hade förändrats
då märkte jag att ingenting hade förändrats.

Min mor och far var precis som de brukade vara
och jag blev precis så som de mindes mig vara
och jag sa precis så som jag brukade säga
och de svarade mig precis så som de brukade svara

och jag undvek att visa mig på annat sätt
än de sätt som de var vana vid att möta.

Vi gick i en redan fastlagd ringdans
med bestämda steg till höger och vänster
och givna tillrop och klapp på rätt ställe.

Idag längtade jag så att det gjorde ont
efter att äntligen få träffa min kvinna
när vi hade varit ifrån varandra så länge.
Jag ville berätta om mina resor
om hur jag förändrats genom alla mina möten
och blivit en ny människa.

Men när jag efter att ha kramat henne och kysst henne
och slagit mig ner vid middagsbordet
och hon pratade om vad som hänt henne
under all den tid jag hade varit borta
och hur hon blivit som en ny människa
då märkte jag att ingenting hade förändrats.

Min kvinna var precis så som hon brukade vara
innan jag reste ut i världen.
Använde samma ord och pauser
och skrattade på de ställen där hon brukade skratta.
Och jag blev precis så som hon mindes mig vara.
Använde samma ord och pauser
och skrattade på de ställen där jag brukade skratta.

Och jag undvek att visa mig på annat sätt
än de sätt som hon var van vid att möta.

Vi gick i en redan fastlagd ringdans
med bestämda steg till höger och vänster
och givna tillrop och klapp på rätt ställe.

11/01/2026

BRÖLLOPET

Det har sagts mig att bröllopet skall ske bortom bergen.
Två rikt dekorerade elefanter, mäktiga, med ädelstensinfattade sadeldukar
skall bereda vägen för dem
de båda, han och hon.
Hundra svärdförsedda soldater, i karmosinröda angarkharockar
iförda handskar, medaljer och bandhanimönstrade turbaner
skall taktfast marschera
femtio före och femtio efter
de trolovades blomsterornamenterade baggi
dragen av tvenne kritvita plymförsedda hästar.
Ja, helt omslutna skall de vara, av livvakter, han och hon.
Levande skall de komma fram, hon och han
även om de ännu inte betraktat varandra
ens med en blick.
När de är framme skall han utan att tveka ta hennes späda högra hand
-den panjabesmyckade-
och hjälpa henne kliva ur.
Så sker.

Och så går de båda mot Palatset,
de två, hon och han
och sorlet från folket, den tusenhövdade skaran
lägger sig.
Det enda man hör är deras steg
parets steg
han och hon, de två
mot den vita marmorn.
Konungen och Drottningen står där
redo att välkomna dem.
Trumvirvlar från trettio slagverkare hörs
Så blir det tyst
Tyst - De två har stannat.
Deras blickar möts nu, hans och hennes.
Och hon smälter samman med honom.
Och han smälter samman med henne.
Så upplöses de båda inför ögonen på Konungen och Drottningen
I ett ljus som liknar inget annat.

07/01/2026

DÅRARNA

I
Som en mörk mullrande massa
kommer Dårarna över kullen
ned mot dalen.
De tjuter: ”Följ oss - vi är enade!
Smaka vårt blod, ja, ta en slev
Du blir en av oss,
låt blodet yrsla och tömma ditt huvud”
ropar Dårarna till mannen i dalen.
Och mannen i dalen tar sleven med blodet,
och låter blodet yrsla och tömma sitt huvud
Och så blir han ett med Dårarna

II
Dårarna har vansinnets eld i ögonen
det skummar och löddrar ur munnarna
De har villigt låtit sig bli bestulna på sin själ
och hällts över i den avgrundsande
den sorgsna skepnad
man en gång kallade Satan
den fallna Ängeln

III
Nu driver Dårarna vidare

Mot hängningen i skogsbrynet av den där skräckslagne
slaven , ”vad hette han, Joe? Skit i det, du.”

Mot torget, där giljotinens egg är hissad
i väntan på den knirrande träkärran med hovfolk,
”de förbannade svinen”.

Mot affärsinnehavaren med fel efternamn, herr Neumann, för att släpa ut honom på gatan och sparka honom, igen och igen, ”Neumann förtjänar en enda sak: att dö”.

IV
Dårarna somnar, de flyter ut från Satans eteriska kropp
men när de slår upp ögonen är deras själar förgiftade.
De tvättar noga av sig händernas intorkade blod
De bränner alla vittnesbörd från gårdagen
och iklär sig rena, vita klädnader
Det är oskuldens maskerad.

Rena
Vita
Oskyldiga
”Se oss!”

Men deras dystra öden är nu så hårt virade kring deras själar att det krävs mirakler för att lösa upp dessa band.

Mirakler kan ske, det är sant och visst
men Frälsaren går förbi deras port,
även om stegen kanske ett ögonblick avstannar
och en stillsam suck kan höras.
Så länge ångern, omvändelsen, är inlåst
av eget dåraktigt vållande och viljande
är ingen förlåtelse möjlig.
Endast ödets domvärjorätt kvarstår.

03/01/2026

DET OUTSÄGLIGA

Det outsägliga
Det obeskrivbara
Det osynliga
Det ohörbara

är i mitt hjärtas hjärta, den emanerande tystnaden i mig, i mig…
Jag vill blottlägga detta som en ohöljd, ren tanke, inför ditt sinne
så att du äntligen kan ta emot det som inte kunde sägas
och det som inte kunde skrivas ned.

Jag vill placera detta i ett öga, ett gyllene öga, i dig, just för dig
så att du kan se himlarna jag kan se, himlarnas himlar
sjuttio gånger sju är de, härifrån stillsamt betraktade.
Jag vill vidga din hörsel med milda helande instrument,
så att du likt en fladdermus i nattens heliga tempel
hör de höga toner jag hör
likt en blåval i Stilla havets obefläckade helgedomar
hör de låga toner jag hör
som ingen annan hör
eftersom ingen sedan Glömskan segrade
ens tänker fram viljan att höra främmande tonarter, andra sånger.

Och när du äntligen tar emot det som inte kunde sägas
det som inte kunde skrivas ned
ja, när du ser det som ingen sedan länge sett
när du hör det som ingen sedan länge hört…
då kommer du att välsigna mig
men detta av fel anledningar.

Ty det är inte jag som skall välsignas, som skall ha din kärlek utan…

Det outsägliga.
Det obeskrivbara.
Det osynliga.
Det ohörbara.

***

30/12/2025

IN MEMORIAM

Ett första minne: När jag mötte dig i tunnelbanan sa du till mig att du hade kontakt med utomjordingar. De talade till dig telepatiskt. Du var utvald.

En kväll: Du hade krossat ett fönster, hade nog rymt från psyket,
du ville inte, ingen skulle hindra dig, familjens ångest, polisen inkopplad.
Vart tog du vägen?

Tidigare: En sommardag lekte du handrouletten från ”491”, kniven hoppade mellan fingrarna tills du skar av en led, blixtinkördes till sjukhuset, handens bandage blodigt.

Ännu tidigare: I verkstaden, inför oss yngre, dina vittnen, hällde du brännvätska på tummen, tände, släckte, skrattade åt vår rädsla, njöt nog av ditt vågande.
Du köpte en becksvart amerikanare, var det en Hudson eller en Ford? och sålde den lika snabbt. Du köpte en motorcykel, visst var det en Indian? - som snart blev hämtad av en för mig okänd människa.
Här idag, borta i morgon.

Du luktade skarpt, nästan som en häst, ditt svarta hår glänsande, fettigt, ostyrigt, du brydde dig inte.
Hade monterat tvärslå över dörren, få tilläts komma in, men du visade mig ett album, hade fotograferat en flickvän, hon var naken.
Spelade Hendrix ”Can You See Me”, jag vågade inte hålla för öronen.

Nästan nutid: Du ringde när jag minst anade det, från vårdhemmet, från sängen, du talade i två - högst tre - minuter, undrade vad jag gjorde, lämnade så tvärt ämnet, sa att du hade tagit Stilnoct, och skulle sova.
God natt.

Till sist: Din lungcancer nämnde du aldrig, endast att du skulle få pengar på fredagen, flera tusen - då skulle du som vanligt köpa Coca-Cola och en limpa Prince.
På omvägar fick jag veta att kräftan hade ätit sig in i skelettet och nu var du redan död.
God natt.
Sov gott, min vän.

28/12/2025

EN BLÅ KLANG

Jag virade försiktigt in Dig som en jordisk gud i mitt silver och mitt guld, allt av kärt värde.
Du protesterade inte, nej varför skulle Du det?
Du var ju ändå helig, lämplig för tillbedjan.
Jag frågade Dig, frågade Dina ögon, om universums mysterier.
Du gav ifrån Dig en suck, begärde en ny klase blå vindruvor - endast blå.
Jag smekte Dig med ord, fraser och ornamenterade meningar, så mjuka, så milda.
Du vilade som i en bädd av ospunnen bomull - utan föroreningar, utan skuld.
Du lekte förstrött med gåvorna, formade sen en kritvit glob, kastade den över axeln, och somnade.
Jag förde Dig till portalen av italiensk calacattamarmor, valvet med de två vattenkastarna, våra stumma och döva bröllopsvittnen.
Du skred framåt med högburet huvud, efter det att Du med en knyck vridit min hand ur Din.
Jag bad Dig att inte lämna mig.
Du försvann spårlöst in i dimman.

24/12/2025

UNDERJORDENS VÄKTARE
--
Jag mötte honom på järnvägens krog, vid ekbordet, i midnatten, medan den öppna elden intill väggen sprack, knastrade och hettade och vi drack vår öl.
Han sa: Jag har en djävulshund i hasorna, en best. Har skymtat honom i ögonvrån.
Jag sa: Hur vet du att det är en djävulshund?
Han sa: Svart päls, kraftig som en slagbjörn, röda, döda ögon.
Jag sa: Underjordens väktare, inte djävulens best.
Han sa: Det satans djuret vill riva mig som ett lamm, men jag hinner fly undan, jag hinner alltid undan.
Jag sa: Vänta istället in honom.
Han sa: Har du helt förlorat vettet?
Jag sa: Ju längre du förhindrar ert oundvikliga möte, desto mer styrka erhåller väktaren.
Han sa: Om jag skulle stanna ens ett ögonblick, skulle odjuret slita mig i strupen.
Jag sa: Flykt kräver också sin tribut, liksom borgenären rättmätigt kräver gäldenären.
Han sa: Lönlöst att prata med dig. Kliver på nästa tåg söderut, så långt jag kan komma.
Jag sa: Du vill fly från mig också?
Han sa: Jag flyr inte, jag vill bara slippa höra dina lögner.
Jag sa: Så må alltså ödet ropa trefaldigt sanningen från bergen - det du inte vill höra viskas i ditt öra.
Han sa: Jag tror inte på ödet.
Jag sa: Tror du att du följs av en skugga när solen är framför dig?
Han sa: Varje människa följs av sin skugga när solen är framför henne.
Jag sa: Och varje öde följer vår skugga när Underjordens väktare har något vi behöver veta.

20/12/2025

UR VANDRINGSSÄGNERNA

Jag har sett mödrar rycka sina barn ur lejons gap, skådat det heroiska.
Jag har hört åskan splittra bergens hjärta, hört hur magman kvidit och sen frusit.
Jag har förnummit pulsen från Marianergravens hemligheter, monstrens dova andakt.

Vem vill ha min vittnesbörd?
Inte den i skönhetsdyrkan förlorade.
Inte den som med iver kysser de smutsiga sedlarna.
Inte den som finner det aviga omöjligt att lösgöra från det räta, som inte kan skilja himmel från he***te.

Jag har flugit genom lövkronorna, ätit mig mätt, så mätt, av allt det gröna.
Jag har försiktigt blottlagt det heliga - och låtit detta vara som sig bör.
Jag har lösgjort marmorstatyerna från sina socklar - sett dem sväva.

Vem önskar mig lycka?
Inte den som letar efter sin hälsa där ingen hälsa finns.
Inte den som - utan att veta varför - stuckit en dolk i sin broder eller sin syster.
Inte heller den som tror sig vara världens kung, inför vilken alla skall knäböja.

Jag går ändå vidare, nöjd med sakernas tillstånd.
Varför, frågar min följeslagare, varför är du nöjd?
Du borde känna vredens hetta.
Svara mig, säger han, enträget, svara mig!

Jag stannar, fäster min blick i hans:
Om du inte känner svaret i dig, finns där inget.

+++

20/12/2025

GRYNINGSLJUSET

Hoy, hoy, ni däroppe, vart ska ni?
Unge man, västerut, västerut, dit, där friheten tar vid, säger chauffören. Han heter Pablo.
Får jag följa er dit, där ofriheten tar slut?
Det är nog meningen, det, pojk. Opp med dig på flaket.
Jag kurar ihop mig, ryggen mot Fordens träräcken, Matteo och Emilio på andra långsidan.

Vägdammet, bensinångorna - näsborrarna skälver. En låda packade kålrötter, en låda präktiga äpplen, tre kacklande fjäderfän i en annan.

Tänker på mor, som jag nyligen begravt bakom huset.
Nu är jag ensam.

Ta en cigarett, pojk, säger Matteo. Du behöver en cigarett.
Jag röker, en glödande prick i skymningsljuset.
Motorbrummet, de varma vindstötarna, våra kroppar som knycker till - slaghål i grusvägen. Pablo räds inte avgrunden, den slitna ratten vrids av seniga händer, trädkronorna viskar lömskt under våra fötter. Störta, och vi slukar er alla.

Skymningsljuset vill att vi bromsar in, gör halt, ger upp.
Vi bromsar inte. Vi ger inte upp.
Vi kör hela natten, säger Emilio när jag frågar.
Gryningsljuset kallar på oss. Känner du inte det?

Slumrar, Matteos och Emilios mumlande röster, så yrvaken, fortfarande en strimma skymningsljus.
Får en skiva grovt bröd skuren med en kniv och en handfull torkat salt kalvkött till det, och så en plunta vatten.

Var finns friheten, frågar jag. Jag ser den inte.
Där borta, där borta, säger Emilio, blinkar mot mig, ler och pekar, pekar mot horisonten.
Matteo skrattar, han saknar två framtänder.
Pablo vänder sig om i förarhytten, ger mig en flaska halvfull rom, jag dricker, Emilio dricker, Matteo också.

Vi måste lovsjunga friheten, säger Emilio,
friheten där borta. Kan du sjunga?
Nej, säger jag.
Du måste sjunga, annars förlorar vi friheten, säger Emilio. Vi sjöng innan du klev på. Vi sjöng när du sov.
Men vad skall jag då sjunga?, frågar jag.
Sjung från hjärtat, säger Matteo.
Du måste sjunga från hjärtat.
Sjung om kvinnan som du älskar.

Hon är död, säger jag.
Sjung ändå, säger Emilio.
Du måste sjunga, för hennes skull.
Och för frihetens skull.
Det är min mor som är död.
Sjung ändå, säger Matteo.
Du måste sjunga, för hennes skull.
Och för frihetens skull.

Jag skall sjunga, om ni också sjunger, säger jag.
Vi skall sjunga tillsammans med dig, säger Emilio.
Vi sjunger om de dödas uppståndelse. Om undret i natten, säger Matteo.
I morgon, ja, i morgon, när gryningsljuset hälsar oss,
då är vi alla framme, säger Emilio.
Där ofriheten tar slut, och friheten tar vid.

+++

13/02/2025

UPPMANINGAR

Sitt inte som en slashas! – Ryggen rak som en fura!
Din vilja finns inte här! – Den växer där, i skogen!
Ät inte så glupskt! – Använd servetten, med höger hand!
Klottra inte krumelurer i blocket! – Anteckna noga!
Sjung inte! – Andra kan ju höra dig!
Le inte så brett – Folk kan tro att du grimaserar åt dem!
Gå inte så fort! – Din hast stör de sävliga flanörerna!
Prata inte trams! – Håll tand för tunga!
Gruffa nu inte med läraren! – Du kan sluta som en nolla!
Argumentera inte med biskopen! – Du kan bli lyst i stiftsbann!
Näpsa inte politikern! – Din jobbansökan till staden kan försvinna!
Arbeta inte för snabbt! – Om chefen ser det, måste alla öka tempot!
Avslöja inte för mycket! – Håll korten tätt, tätt, intill kroppen!
Försök inte vara rolig! – Livet är alldeles för allvarligt för det!
Lita inte på grannen! – Man vet aldrig!
Lek inte med barnen! – Kom till vuxenbordet!
Tänk inte så mycket! – Man kan bli tokig för mindre!

GMA:s Poesi-Cinerama

17/02/2026

11/02/2026

24/01/2026

11/01/2026

07/01/2026

03/01/2026

30/12/2025

28/12/2025

24/12/2025

20/12/2025

20/12/2025

13/02/2025

Adress

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Affären

Genvägar

Dela

Typ