12/02/2026
Henric Holmberg, 1946-2026
”Vi möttes i Lund på det sjuttiotal då hela stan kokte av teaterdrömmar.
På universitetet gick vi på DramaTeaterFilm och hörde föreläsningar om teaterhistoria men sprang väldigt fort ner till Lilla Teatern och kolliderade med likasinnade för att undersöka teaterns väsen på riktigt.
Där bildades fria grupper som reste vidare ut i landet för att skapa ett nytt teatersverige.
Henric Holmberg var filmlärare och forskare på DramaTeaterFilm och hade just lämnat ett strandat teaterprojekt på Lilla Teatern.
Tillsammans med Eva Remaeus, Anders Granström, Jan Lindell, sedermera Christer Boustedt bildade vi Musikteatergruppen Oktober.
Med viss bävan lämnade Henric sin forskarkarriär och blev en skådespelare man snabbt la märke till i sydsvenska recensioner.
Han hade en idé om att skriva en pjäs som inte bara var musikteater utan handlade om just det - musik och teater.
En populär dansbandsledare anställer en musiker från militärmusiken i Kristianstad och får en saxofonist som vill spela bebop på halsen.
Småstad versus Harlem. Genialt! Vi skrev, eller som Henric sa:”Jag tänkte och Ninne skrev”.
Den blev vårt nationella genombrott, både som teater och film och gruppen flyttade till Södertälje.
Men först var han regissör och skådespelare i Tältprojektet med premiär på Heden 1977 och turné i husvagnar över hela Sverige under en sällsam sommar som ingen vill ha varit utan - varken vi eller publiken.
I Södertälje fick han en ny idé, Södertäljebor, en pjäs om tre familjer i ett höghus i Hovsjö som på olika språk möts för att försöka bemästra en tv-antenn på taket och som sågs av var femte invånare i Södertälje, födde idén till kabaréer på Fredagshornet på dåtida Folkets Hus där fiolen kom fram, spelade sommarteatern Stridshästen på Stadsmuseéts gård, hittade ett manus till Suskinds Kontrabasen som Birgitta Ulfsson regisserade honom i och sen tog med sej - både pjäs och Henric - till Göteborg.
Henric var uppvuxen i Mistelås mitt i mörkaste Småland med en fiol i fodralet.
Han var också, och kanske just därför, en säregen, idérik tänkare och pregnant skådespelare som visste precis vad han gjorde på scen. Han undvek teaterskolor och ville ta sej fram på sitt eget småländska vis och dialekten släppte han inte förrän i Suzanne Ostens Affären Danton på Unga Klara.
I Göteborg verkade han skådespelare och regissör på Backateatern och Göteborgs Stadsteater där han gjorde ett stort avtryck i deras repertoar.
Hans speciella och mycket omtyckta Ordverkstad bestod i att lära skådespelare att läsa poesi, något som han hade lärt sig av sin mor, småskollärarinnan från Mistelås.
Mistelås, med sina ljusa hagar och ängar med älskliga blommor mellan höga djupgröna granar. En liten vrå av världen.
Henric tog med sej allt detta i Onkel Vanja, i Hi**er som talade ljus småländska i Albert Speer, i Dantes Gudomliga komedi, i Ett Drömspel och I Väntan på Godot.
Han drabbades tidigt av Parkinsons sjukdom men fortsatte att spela teater och förlänga sitt cv i filmer och tv-serier och gjorde sin sista roll i Flotten, Hemmet och Sandlådan 2014 av Kent Anderssson och Bengt Bratt i Mattias Anderssons regi.
På Oktoberteatern i Södertälje gjorde han ett kort bejublat inhopp ur Kontrabasen i Elises Salong tillsammans med basisten Olle Steinholtz och kom trofast till Oktoberteaterns julkonserter och premiärer för att se om vi skötte oss. Han ville vara skådespelare och läsa dikter så länge han kunde. Det är så jag känner honom som person, han var så okuvlig i sin vilja att leva sitt liv som skådespelare.
Han är och förblir en nära vän och vi sörjer och saknar honom.
En alldeles egen sorts skådespelare.”
Ninne Olsson
