27/05/2026
Ur Sara Meidells krönika 27 maj 2026
”Granskog faller ljudlöst ned från himlen” Så lyder en rad ur Vännäs-bördige poeten Jan Wolf Watz diktsamling Södra Västerbottens kustland.
”En starkt rytmisk poesi som ömsint och lekfullt lyckliggör läsaren genom att ständigt öppna helt oväntade dörrar i orden.” Så löd delar av Författarförbundets motivering när han för denna debut tilldelades Katapultpriset 1997.
"Lekfullt lyckliggjord alltså – detta visar sig dock inte gälla i en lättretlig och destabiliserad samtid nära 30 år senare. Detta i form av en händelse i Rundvik häromveckan. Det är en av orterna där Umeåkonstnären Simon Gran Danielsson just nu genomför ett konstprojekt på uppdrag av Statens konstråd, en förstudie som ska undersöka hur kommuner kan arbeta med offentlig konst.
Det var som en betraktelse eller kommentar till de stormfällda träd han sett vid ett besök i kommunen, som citatet kom för honom, berättar Simon Gran Danielsson när han kontaktar kulturredaktionen om det inträffade. Placeringen för citatet hade tidigare också presenterat sig som en fin exponeringsyta: längst ned på en skylt som hälsar besökare välkomna till Rundvik, en sån där klassisk kommungränsskylt, som informerar om händelser som är på gång.
Med den tanken, att placera ett stycke platsspecifik poesi i en offentlig vardagsmiljö, kontaktade konstnären så föreningen IFK Rundvik, som äger skylten, med förslaget. Föreningen gav sitt godkännande till den konstnärliga interventionen och tanken var att citatet skulle finnas på plats till den 11 juni, då projekttiden för förstudien löper ut.
Ganska rakt och okomplicerat kan man tycka och tro, men på plats vid installationen mötte Simon Gran Danielsson en fientlighet från en förbipasserande: han berättar för VK hur en man stannade sin bil, en företagsbil från ett skogsbolag, och ifrågasatte om tillstånd fanns för poesin som nu skulle tillföras skylten. Så fanns, kunde konstnären intyga och trodde därmed att saken var utagerad.
I förra veckan meddelade dock IFK Rundviks ordförande att de såg sig nödgade att be konstnären ta bort citatet. Personer på orten hade tagit illa vid sig, meddelades det och Gran Danielsson beslöt att vara följsam, åkte ut och tog bort verket. När jag kontaktar IFK Rundvik om förloppet är ordförande Dennis Lundquist försiktig med att uttala sig och understryker att det är en individ och inte ett företag som reagerat. Tillägger ändå att det likafullt tveklöst är en yttrandefrihetsfråga och att detta framförts till de kritiska. Simon Gran Danielsson är lika försiktig, men säger till VK bara detta; att han inte vill inte orsaka problem för en ideell förening som är beroende av sponsorpengar från det lokala näringslivet.
Någonstans i dessa halvt uttalade utsagor ligger ett besvärande faktum – utöver själva försiktigheten med att säga för mycket. För utan att någon behöver hänga ut någon kan en utomstående konstatera att det är svårt att se det inträffade som något annat än att ett lokalt näringsliv, om än på individnivå, utövat påtryckningar som lett till självcensur av ett konstnärligt uttryck.
Konstateras kan därmed också att vi befinner oss i en explosiv tid, där konsten alltså tillmäts så pass stark kraft att en diktstrof, ganska abstrakt ärligt talat, anses utgöra ett hot. Slutsats; nu om någon gång är tiden att slå vakt om poesins och konstens bevisligen verkligt omstörtande potential.
När debatten om kultursponsring tog fart för kanske tio år sedan var en bärande fråga huruvida det fanns en risk för påverkan på innehållet med privata pengars inflöde i kulturfinansieringen. Med tiden har dock kunskapen ökat om fungerande modeller i andra länder, samtidigt som det politiska landskapet har förändrats och någon slags konsensus har uppnåtts kring att privata pengar utgör en lika stor eller lika liten risk för påverkan på innehåll som offentliga pengar – offentliga pengar i en framtid möjligen fördelade av politiska majoriteter som kan vara nog så konstfientliga.
I den utredning om kulturens breddade finansiering som Parisa Liljestrand (M) så sent som häromveckan tog emot, lyser också noteringar med sin frånvaro, om risker med styrning av innehåll när privat kapital kliver in i kulturlivet. I utredningens kapitel över konsekvensanalys tas däremot frågan upp om huruvida landsorten (som till exempel Rundvik) kommer ha svårare än institutionerna i storstäderna att dra in privat kapital – en av de mest legitima farhågorna i en ny finansieringsstruktur. Den besvaras dock snabbt av utredarna själva, som tonar ned sådan oro och i stället framhåller de mindre orternas starka kopplingar mellan kulturliv och lokala företag som en gynnsam potential.
Ja, så länge konsten inte retar upp samma lokala företag, kan en slutsats sammanfattas efter Rundvik-incidenten. Så länge konsten är tydligt uppbygglig enligt den konsensus som råder kring konstens potential att stärka en kommuns attraktivitet, kring varumärkesvård som överordnad samhällsbygge, ja kring en extremt instrumentell och möjligen rent farlig konstsyn, kan man tänka.
Att Jan Wolf Watz poetiska citat plockades ned är en liten skandal i ett avseende, men en händelse som ändå kan betraktas som en symbolisk seger för kulturens fortsatta frihet i en ny politisk och ekonomisk verklighet. Både genom hur den synliggör de konkreta och faktiska utmaningarna när privat kapital ska rädda kulturen – men också och viktigare än så, visar på civilkuraget och de sunda instinkterna som lever hos medborgarna och i civilsamhället, här en idrottsförening som agerat klokt och krasst i en tekniskt svår situation. Som i handling, i en liten fråga och händelse, visat på riskerna när kulturen blir ett intresse för vinstdrivande krafter snarare än den frigörande och möjligen systemomstörtande kraft den också behöver vara just nu."
Kritik från ortsbor fick Umeåkonstnären att plocka ner sitt tillfälliga verk i förtid.
