19/04/2026
Att dela kräver närvaro. Det finns ett val, en riktning, en känsla för den andre. Det finns en gräns.
Att läcka saknar allt det.
Du är inte här för att vara en behållare för andras obearbetade upplevelser.
Du är här för att möta andra, inte för att absorbera andras sår.
Vi lever i en märklig tid. Det som en gång handlade om att prestera, optimera och ständigt vara på väg någonstans har skiftat. Tempot bröts. COVID.
Många fick ett utrymme som tidigare inte fanns. Tid att stanna upp. Tid att känna efter. Tid att möta det som annars alltid kunnat skjutas upp. (Jag själv tog chansen)
Istället ser vi ett annat fenomen växa. Inte tystnad att gå inåt, utan överflöd, exponering.
Och kanske är det där vi är nu. I en tid där allt kan sägas, men inte allt är förankrat.
Där synlighet förväxlas med sanning. Där närhet förväxlas med exponering.
Men det som inte blivit mött inifrån av en själv, kan inte bli mött genom att kastas ut på andra.
Människor som berättar allt, men ändå inte säger det som egentligen behöver sägas.
Kroppar som visas upp, historier som staplas, detaljer som blir allt mer intima.
Både i verkligheten och på sociala medier.
Som om mängden i sig skulle skapa närhet eller att synlighet vore detsamma som kontakt.
Men det finns en skillnad mellan att dela och att “läcka”.
Med personer som “läcker” mycket, handlar det ofta om brist på inre bearbetning och reglering.
Då pratar vi det som är oprocessat.
De har varit med om saker som aldrig riktigt landat. Känslor som inte fått utrymme söker sig en väg ut. Det är då det inte blir ett möte med personen utan ett sätt för dem att bli av med sitt eget tryck. Gränser finns inte för vad som är privat, vad som är lämpligt att dela, när det räcker.
Man vill egentligen bli förstådd, bli bekräftad, bli mött. MEN istället för att stanna i känslan inuti med sig själv, så berättar man om den, vilket ofta skapar distans istället för kontakt.
När någon pratar snabbt eller intensivt, utan paus, utan att läsa av rummet - eller personen i andra änden av telefonen/sociala media då är det ofta ett tecken på stress/överaktivering…..
Och det känns - för mottagaren. Det känns, och det känns "cringe"!
I relationer är personer som lever så, inte riktigt i kontakt med hur de faktiskt påverkar andra, vad mottagaren behöver, fokus är BARA på det som måste UT, inte på relationen, eller på att bygga relationer.
En oreglerad inre smärta som går utåt.
Att dela kräver NÄRVARO.
Det är förankrat, valt, medvetet. DET bygger relation.
Att läcka är något annat. Det sker utan filter, utan riktning, utan kontakt med mottagaren/ mottagarna. Det handlar inte om ett möte, det är ett utlopp.
Och det känns för mottagaren. Kroppen reagerar direkt. Något drar sig undan. Vill byta plats, vill sätta en gräns, vill be dem vara tysta. Att mjukt säga Ssschhhh….
Varför upplever vi ibland att människor tär på oss?
Det kan handla om människor som inte blivit mötta där det gör ont. Och när det som gör ont inre inte får utrymme, söker det sig ut. Som intensitet, som tryck. Oversharing. Man delar för mycket av det som inte bearbetats i det inre -ännu.
Att överdela saker - Oversharing, är sällan mod. Ofta är det motsatsen. Ett sätt att slippa stanna kvar i det som är svårt att känna. Ett sätt att fylla rummet innan någon hinner komma nära på riktigt. Ett sätt att kontrollera berättelsen istället för att möta upplevelsen. Eller ett sätt att stanna i något slags martyrskap eftersom uppmärksamheten blir störst där ???
Och kanske är det just där vi befinner oss nu. Inte i brist på kunskap, utan i brist på kontakt. Många vet vad de har varit med om. Få har verkligen varit i det. I det, i det, alltså bearbetat, läkt.
Det finns en väg inåt, men den kräver något som inte går att visa upp. Den vägen kräver stillhet, ärlighet och en vilja att möta det som inte är bekvämt. Det handlar inte om att bli någon annan, utan om att sluta fly från den man redan är.
Finns man i närheten av en person som överdelar/läcker känner man sig som en soptunna eller sopkorg, en behållare för något som inte hör hemma i sig.
Inte för att den andra personen är ond eller medvetet vill “lägga över” något, utan för att det som kommer ut inte är förankrat. Det är inte bearbetat, inte hållet, inte integrerat. Inte läkt några varv. Och då söker det ett utlopp. Någonstans måste det ta vägen.
Och plötsligt sitter du där och tar emot något du inte har bett om, inte har relation till, inte har, vill eller kanske har kapacitet att bära.
Kroppen reagerar direkt. Den drar sig undan, vill bort, stänger. För det finns en intuitiv förståelse: det här är en dumpning. Inte ett MÖTE.
Det är där skillnaden blir så tydlig. Kroppen berättar ALLTID. Man slutar andas, drar sig undan mentalt.
När någon delar något som är genomlevt, bearbetat, på väg att läkas eller är läkt finns det ett lugn i det, även om innehållet är svårt. Det finns en riktning, en kontakt, en respekt för rummet och för den som lyssnar. Det bjuder in.
När någon läcker finns inget av det. Det är forcerat, intensivt, ofta utan känsla för gräns. Och då förvandlas du från medmänniska till mottagare. Till en YTA där något kan kastas ut.
Det är därför det känns som att vara en soptunna. Inte för att innehållet i sig är “äckligt”, utan för att det saknar form. Det är oprocessat. Och det är definitivt inte ditt.
Personer som har mycket ogenomarbetat/läkt inom sig söker omedvetet utrymme där de kan få utlopp. De provar och de märker snabbt vem som lyssnar länge, inte avbryter, inte sätter gräns, de som tar ansvar för stämningen.
Och då fortsätter de där.
Att kunna känna det och sätta en inre gräns är viktigt. Inte genom att döma den andra, utan genom att inte ta ansvar för det som inte är vårt att bära. Någon annans oläkta sår.
För du är inte här för att vara en behållare för andras obearbetade upplevelser. Inte jag heller.
Du är här för att möta, inte för att absorbera.
EMPATISKA personer får ofta uppleva detta eftersom förmågan att känna in finns och empater har ibland svårigheten att sätta gräns i stunden. Det är en kombination som gör att vi blir en “öppen kanal”. Det är som om man signalerar att man är tillgänglig för “dumpning” och “oversharing”.
Men man kan vara empatisk utan att vara tillgänglig för ALLT!
Så kombinationen empati och TYDLIGHET är grejen. Att det finns en gräns.
Är lite “besatt” av gränser just nu eftersom jag så tydligt börjat se vad som är jag och vad som är andras i min egen utvecklingsresa här på vackra moder jord.
NAMASTE
Referenser:
Derlega, V. J., & Grzelak, J. (1979). Appropriateness of self-disclosure.
Porges, S. W. (2011). The polyvagal theory: Neurophysiological foundations of emotions, attachment, communication, and self-regulation. W. W. Norton & Company.
van der Kolk, B. (2014). The Body Keeps the Score.
