21/01/2025
Del 7:
Trolldrottningens underjordiska kammare var svagt upplyst, och de tjocka väggarna sög upp det lilla dagsljus som lyckades tränga in genom de smala sprickorna i taket. Stilla satt Bodvild vid ett bord av mörk ek, och hennes fingrar spårade osynliga mönster på dess yta medan hon lyssnade på sin gamla vän och rådgivare, hovmagistern Kenari.
Kenari gick rastlöst fram och tillbaka, hans ansikte rynkat av frustration. ”Jag förstår fortfarande inte hur det kunde hända, ers nåd. Völunds flygbälte var inlåst i min kammare där ingen annan än jag kunde nå det.” Han pausade, och hans blick mörkades. ”Bältet är för värdefullt, för farligt i fel händer. Om det har kommit på avvägar är vi sårbara.”
Bodvilds ansikte, som vanligtvis var lugnt och uttryckslöst, mjuknade när hon såg på sin vän. Hon visste hur viktigt det magiska bältet var – en artefakt från en svunnen tid som gav bäraren förmågan att flyga. I människornas händer skulle det vara mycket farligt och kunna tippa balansen mot trollen, kanske leda till deras undergång.
”Vi har all anledning att vara oroliga,” sa hon tyst. ”Bältet representerar makt, och makt har en förmåga att glida in i ovärdiga händer.”
Kenari suckade och sjönk ner i stolen mittemot drottningen. ”Det handlar inte bara om bältets magi,” mumlade han nästan för sig själv. ”Det är vad det betyder för dig, kära drottning. Förmågan att sväva ovanför Wärends skogar och kunna fly när allt annat misslyckas är ovärderlig. Utan det förlorar vi en av våra sista fördelar.”
En försiktig knackning på dörren avbröt deras samtal. Bodvild såg upp när hennes dotter Lyra och brorson Abakus trädde in. Deras uttryck var sammanbitna, och Lyras gröna ögon var fyllda av brådska. Abakus ansikte var blekt av stress och oro.
”Mor, Kenari,” började Lyra med stadig röst. ”Vi har nyheter. Sture har lämnat Duvemålaberget i jakten på oss troll. Han har ändrat sitt sökande till de djupa skogarna.”
En tryckt tystnad lade sig över rummet, och Bodvilds ansikte mörkades. Sture, tempelriddaren som hade förföljt trollen i åratal, var ett ihållande hot mot deras existens i Wärend.
”Sa han var han tänker börja söka?” frågade Bodvild med sin kalla men samtidigt lugna röst.
Lyra nickade dystert. ”Han nämnde de gamla lundarna vid Trollagärde. Han misstänker att vi gömmer våra kammare där, och han tänker söka igenom varje ihåligt träd och varje stenig skreva.”
Kenari knöt nävarna. ”Om han hittar våra kammare kan det innebära slutet för oss alla. Sture är inte en man som visar nåd.”
Bodvild och Kenari utbytte dystra blickar och förstod allvaret i situationen. Säkerheten i deras underjordiska kammare var deras sista fäste, det slutgiltiga skyddet där de kunde leva fritt från människornas inblandning. Om Sture lyckades hitta hit skulle deras existens falla som dominobrickor.
Rummet var spänt när Bodvild vände sig tillbaka mot Lyra. Hennes röst var fast men vänlig. ”Vi måste agera snabbt och förstärka våra försvar,” sa hon och tittade Lyra stint i ögonen. ”Men först finns det en annan fråga som inte kan ignoreras.” Hennes blick skiftade till Abakus, och hennes ton blev skarpare. ”Angående det alviska flygbältet.”
Abakus stelnade till och hans blick fladdrade mot Lyra, som gav honom en sträng, fylld av förebråelse. Hans kinder blossade, och han skruvade besvärat på sig under hennes tysta tillrättavisning.
”Vad menar du med bältet?” frågade Abakus och såg förvirrat på Bodvild och Kenari.
Lyras ögon smalnade, och hennes röst blev vass. ”Abakus, jag tror att det är dags att du förklarar.”
Infångad i sin kusins blick sänkte Abakus huvudet och talade med låg röst, knappt över en viskning. ”Det… det var jag som tog det,” erkände han, skammen flammade röd över hans ansikte. ”Jag tog bältet. Men inte för att stjäla det, utan bara för att… låna det.”
En förvånad tystnad följde hans ord, och Kenaris uttryck förändrades från förvirring till misstro. ”Varför skulle du—”
Abakus svalde och såg ut som om han ville försvinna. ”Jag trodde… jag trodde kanske att slottsfrun från Håmantorps säteri skulle kunna använda det för att… flyga till mig på natten.” Hans röst darrade, och han undvek att möta någons blick. ”Jag har nämligen drömt att hon skiftat hamn och kommit till mig nattetid, så då tänkte jag att hon kanske kunde göra det på riktigt.”
Bodvilds uttryck hårdnade, och hon fixerade sin brorson med blicken. ”Först och främst är det där Völunds bälte, Lyras fars. Dessutom är dess magi alldeles för stark för att du skulle riskera vår säkerhet för din barnsliga förälskelse.” Hennes röst var fylld med både misstro och besvikelse. ”Förstår du vad du har gjort, Abakus? Bältet är inte en leksak.”
Abakus stod tyst, och vikten av hans impulsiva handling sjönk in som en kall våg. Han bet sig i läppen, skamsen. ”Jag… jag tänkte inte igenom det,” erkände han med en röst som knappt var en viskning. ”Jag trodde bara… att slottsfrun skulle ha användning för det vid våra… kärleksmöten.”
Bodvild skakade på huvudet, fångad mellan förtvivlan och en önskan att skratta åt det absurda i det hela. ”Kärleksmöten?” upprepade hon med en skarp ton. ”Har du blivit spritt språngande galen?”
Kenari suckade, och hans tidigare ilska övergick till uppgiven frustration. ”Vad som är gjort är gjort,” sa han trött. ”Nu vet vi åtminstone vad som hände. Var är bältet nu?”
Med en djup suck vände sig Lyra till sin mor. Hennes röst var samlad. ”Jag tog med det tillbaka, så allt är lugnt.”
Abakus nickade och tittade skamset på Bodvild och Kenari. Bodvilds ansikte slappnade av en aning. ”Du kan lämna oss nu, Abakus. Gå till din kammare så kommer jag och pratar med dig senare.”
Han skyndade sig ut ur rummet med hängande axlar. Lyra såg efter honom med medlidande i blicken innan hon vände sig tillbaka till sin mor. Hon anade att något mer skulle begäras av henne.
”Lyra, ge Kenari bältet.” Lyra fiskade upp ett guldglänsande bälte ur sin ränsel och gav det till hovmagistern. ”Du kan också gå, Kenari. Se till att låsa in bältet ordentligt.”
När dörren stängdes bakom honom slappnade Bodvilds axlar av något. Hon studerade Lyra en lång stund, och hennes blick mjuknade.
”Lyra,” började hon med en tystare röst, nu fylld av värme. ”Jag har en uppgift till dig.”
Lyras nyfikenhet väcktes, och hon steg närmare. Bodvild tog ett andetag och sa sedan med varsam röst: ”Jag vill att du tar med lilla Tuva ut idag. Hon är fortfarande väldigt ung, men det är dags att hon lär sig hur man överlever. Lär henne att mjölka fåren i hemlighet, utan att människorna märker det.”
Lyra höjde ögonbrynen, och ett svagt leende formade sig på hennes läppar. ”Är du säker på att hon är redo, mor? Hon är fortfarande så liten.”
Bodvild besvarade leendet, och hennes ögon glittrade av moderlig stolthet. ”Om hon är något som du, kommer hon vara redo. Och i tider som dessa måste våra unga växa upp snabbt.”
Lyra nickade och kände vikten av sin mors ord. Det fanns något bitterljuvt i insikten att de inte hade något val annat än att förbereda även de yngsta för de faror de stod inför. Tuva skulle lära sig, precis som de alla hade gjort, att överlevnad krävde uppoffringar.
Bodvild lade en hand på sin dotters axel. ”Gå nu, medan det fortfarande är ljust. Ta Tuva genom skogsstigarna, och kom ihåg att hålla er gömda. Om ni ser människor, ta inga risker. Återvänd omedelbart.”
Lyra gav sin mor ett lugnande leende innan hon vände sig om och gled ut ur rummet, beslutsam att utföra sitt uppdrag. Hennes steg var lätta, men hennes hjärta bar vikten av framtiden.
