07/04/2026
3. Katastrof – många svordomar blir det…
Jag kommer ut från verkstan och hinner knappt titta upp förrän nackhåren reser sig. Va’ i he***te!? Öppen låga på taket. En eternitskiva, som av hettan exploderat, var vad som lät. Nejnejnej! Jag skyndar efter stegen, plockar vattenslangen, klättrar upp på utbyggnaden och släcker ner flamman. Under yttertaket, långt upp mot husnocken, sprakar taket. S**T! S**T!
Eterniten är fastspikad på ett regelverk, vilket i sin tur sitter på ett gammalt spåntak. Spån säkert 100 år gammalt och torrt som fnöske, som nu med luftspalt blir till en krutdurk. Fri tillgång till syre. Jag tänker tillhygge – nå’t att ha sönder eterniten med för att kunna komma åt elden. Hopplöst!
Osynlig får elden härja fritt, att släcka ner själv känns omöjligt. Jag fiskar fram mobilen och försöker tänka klart. Hur fan ringer man SOS? Enkelt?? Slå 1-1-2. Larmoperatören svarar och jag försöker förklara. Sökaren i min ficka tjuter och direkt hörs sirenljud närma sig. ”-Bara jag i huset. Alltså ingen livräddning”, ”Bra!” Jag hör hur min röst darrar.
Det måste vara Tobias!? I vår grupp kör han stationens offensiva enhet. Strax därefter rullar bilen in på gräsmattan. Det var snabbt!!! Och till en början en lättnad. Helt jävla absurt – jag som precis skulle sticka till brandstationen för materialvård.
Sen fäster bara brottstycken av händelser i mitt minne. Fler sirener slutar tuta, FIP (Första InsatsPerson) och släckbil kommer på plats. Joakim tar befäl och jag försöker inta min roll i styrkan. Utan mitt larmställ som hänger kvar i klädskåpet på stationen. Är jag civil eller brandman här? Turligt nog, när larmet gick befann sig en av våra lediga brandmän i närheten och han gjorde fri inryckning och fyllde vår grupp, vilket ger mig nån form av fri roll. Nu pyr rök längs hela nocken. Vad fan gör jag? Tiden går. Mina ben springer mot släckbilen och jag plockar fram ett brytverktyg för att få upp dörren till finingången.
Ojoj! Den gamla pardörren med snidade blad och små tittutgluggar, förmodligen ihopsnickrad nån gång under förra sekelskiftet, sen ömsint renoverad och inmonterad i huset. Eftersom nyckeln sitter på insidan måste dörren bräckas upp. No mersey! Där inne finns ingen rök, men utan skyddskläder går man inte in. Jag backar från huset. Hur fan kunde detta hända? Öppen planlösning ända upp i nock!? Tidigare, inne i köket trodde jag det var skatungar som bråkade. I en paus under takläggningsarbetet hade jag roats av dem. Då var de fem, s*x stycken som högljutt och lekfullt flaxade runt på gräsmattan. Inomhus hördes ofta fåglar p***a mossa på taket. Jag var van vid ljudet.
Trelleborgs heltidskår, Skurups och Anderslövs deltidare anländer, kanske styrkor från andra håll också. Många brandmän överallt, plötsligt känner jag mig överflödig. Chefer kommer fram och ställer frågor om olyckan, om huskonstruktionen. Rökpelaren står högt upp i skyn och får byinvånare att samlas på vägen. Några nyfikna ställer sig inne på gräsmattan. Jag ber dem dra sig undan. Mobilen ringer. Det är en granne. Det är svårt att svara, men jag förstår att hon är orolig. En annan granne ringer och jag svarar för att ge lugnande besked. Mobilen igen, …ett okänt nummer? Jag går in i garaget och ringer tillbaka. Det är en journalist från nånstans som ursäktar att han ringer. Han undrar bara hur det går för mig och branden… Jag behärskar mig och svarar att prata inte passar sig just nu. Jag klickar honom. Fy fan! Det är inte långt ifrån att telefonen vräks in i väggen.
Tillbaks ut i kaoset och jag möts av en polisman som vill intervjua mig. Jag svarar på hans frågor och visar honom gasolflaskan jag hade använt under takläggningen. Han tar bilder och försvinner. Kanske en timme har redan hunnit gå, efter samtalet med SOS. Joakim, min gruppchef, får tag i mig och säger; ”Du, du vet vad som kommer hända nu, va?” Framför mig segnar villervallan ner och inom mig sjunker drivkraften ihop. Först nu förstår jag att Rustibusa är på väg att gå förlorat.
Fortsättning följer...
Tack för att du tog dig tid att läsa 🙏 Välkommen åter!
