https://www.poeter.se/Medlem?author_id=132166

AndLou Poesi, Vikengatan, Karlstad (2026)

17/04/2026

Flykten från samtiden!

Vi närmar oss spegelglaset med en tyst förväntan, en inre bild av ett jag som tiden ännu inte hunnit ikapp. Vi vänder och vrider på oss, försöker att se något som inte längre finns där.

För där, i den kalla, plana ytan, möts vi av en främling. Ansiktet som blickar tillbaka bär på en tyngd vi inte minns att vi har axlat, dragen är djupare, skuggorna längre. Vi ryggar tillbaka inför denna klyfta mellan förnimmelse och reflektion, osäkra på om glaset talar sanning eller om det verkligen har blivit en förrädare.

Vi fortsätter desperat söka efter försonande lögner. Vi viskar till oss själva om stress, sömnlösa nätter, om dagens tillfälliga trötthet eller om ett ljus som faller obarmhärtigt snett och fel. Vi vill tro att det vi ser bara är en skevhet just i detta ögonblick, inte en sanning, ett monument över åren som gått.

Det finns kanske en märklig grymhet i denna stumma återkoppling. Att tvingas stå ansikte mot ansikte med sin egen förvandling känns nästan som ett svek, en kränkning utförd av en reflektion som vi själva har skänkt makten att definiera oss.

Trots detta dras vi tillbaka. Vi ger spegeln vår mest hängivna uppmärksamhet, vi rätar på ryggen och slätar ut huden i ett hopplöst försök att förhandla med bilden. Men i utbyte mot vår vördnad känner vi bara en sval och tystlåten skam.

Kanske är det ändå så att logiken kräver vår kapitulation. Det är inte spegeln som ljuger, det är vi som är arkitekterna bakom en föråldrad självbild. Vi bär på minnen av ansikten som inte längre finns, och när vi möter nuet krockar våra inre nostalgiska kartor med verklighetens geografi.
I slutändan är det spegelglaset som bär på den enda ärligheten.

Där står vi, betraktaren och den betraktade, i en ordlös duell. Och djupt där inne, bakom blicken som flackar, vet vi det som vi så ogärna vill erkänna, att spegeln bara är det tysta vittnet till vår egen flykt, från vår egen ... samtid!

Copyright © AndLou

16/04/2026

Mitt överjag och jag.

Vi har vandrat långt nu, du mitt överjag och jag, min tyste följeslagare. Minns du fortfarande hur jorden kändes under våra nakna fotsulor? Den gången då fötterna ägde marken och stegen saknade något som helst mål, helt enkelt för att målet var själva rörelsen. Jag ser i din blick att minnet lever där, som ett eko av de somrar som aldrig helt har svalnat.

Men när skiftade egentligen ljuset? När blev sömnen till en vaksam vila, och när började kroppen föra en lågmäld talan om sina egna faktiska gränser? Jag kom på mig själv med att tilltala dig som en främling, som om vi inte delat varje andetag sedan den allra första dagen.

Vi glömmer så lätt att vi är tvinnade av samma tråd. Du är jag, och jag är du, bara märkta av årens tysta nötning. Vi har blivit mer sparsamma med orden, kanske för att vi insett att de flesta sprickor ändå inte går att prata samman. Vi båda bär på en gemensam ömhet, i såväl våra leder som hjärtan.

Ja vi byggde ett liv av det som fanns till hands. Mycket blev skevt, mycket gick sönder, men det var ändå våra egna haverin och vår triumfer. Du bar mig genom sorger som var för stora för att förstå, och du höll min hand i de där ensamma skratten som absolut ingen annan ägde rätten till.

När jag möter dig i spegelglaset ser jag en främling som visserligen bär mina ögon. Men du ser inte ut som de bilder jag bevarat i mitt inre, men kanske är det bara jag som har förlorat kartan över hur vi faktiskt såg ut när horisonten låg framför oss, och inte som nu, ganska långt bakom oss.

Jag vill ändå inte byta bort skärvorna. Inte ens de mycket druckna och förvirrade nätterna eller de dagar då vi stod som fastfrusna medan världen rusade förbi. Det var kanske i just dessa stunderna som vi blev till. Vi har lärt oss den svåraste av konster, att sitta tysta tillsammans utan att tystnaden blir en mur mellan oss. Nehäh, vi är inte längre ensamma i sällskap med oss själva.

Minnet är en nyckfull stig. Du kan förlora gårdagens oväsentligheter, men förnimmelsen av vår moders hand och doften av nybakat bröd från över ett halvt sekel sedan, står där fortfarande orört av tiden. Det är som om själen gallrar bland intrycken för att bara behålla det som verkligen väger och betyder något.

När du nu sitter där, inte av trötthet utan av en mättnad på förklaringar, då närmar du dig en ny framtid. Du är på väg mot en plats där ingen annan kan följa dig, där du är din egen enda ledsagare. Det, min gamle vän, är kanske den enda sanna friheten, att äntligen få vara den man alltid har varit, utan att vi behöver förklara detta, för någon annan. Så gutår ... min vän!

Copyright © AndLou

18/03/2026

Vitsippor, hästhov och nyvakna humlor!

Det vilar nu ett förklarat och efterlängtat ljus över landskapet, ett metafysiskt skimmer som vittnar om att tillvaron återigen har valt att andas. När våren gläntar på sin tunga port av tjäle och tystnad, är det inte bara en årstid som åter nalkas, utan själva varandet som återvänder till sin kropp.

Ur den mörka myllan stiger vitsippan och hästhovens gyllene krona. Om vi vill, lan vi se hur vitsippans kalkar darrar i den ännu skarpa nordanvinden, tåliga trots sin skenbara skörhet. Längs skogsbrynet börjar sälgens videkissar att svälla, klädda i grå sammet som snart ska brista och blottställa ett gult, doftande puder för de första, yrvakna humlorna.

Under våra fötter har mossan sugit åt sig vinterns sista tårar och lyser nu i en nästan öververklig neongrön nyans, en mjuk matta som dämpar stegen mot den vaknande jorden. Det är i dessa små detaljer, i björkens klibbiga knoppar och i doften av solvarm tallbark, som löftet blir verklighet och den metafysiska tanken finner sin jordiska förankring.

I stället för att bara låta denna underbara vårkänslokaskad ske, kan vi istället ivrigt betrakta de sköra, ljusgröna knopparna på björkens hängande grenar, som små smaragder mot den ännu kalla, blå himlen. Och när barken på asparna skiftar från vintergrått till en nästan silvrig grönska när saven börjar stiga med ett ljudlöst dån i stammarna.

För en vitsippas stjälk är heller inte bara grön, den är ofta rodnande purpurröd i sin ungdom, en färg som vittnar om kampen genom det sista av fjolårslöven. Och hästhovens fjälliga stängel står som en vaktpost i vägkanten, täckt av ett vitt, ulligt ludd som skyddar mot nattfrostens bett.

Bäckens "rinnande silver" får nu sällskap av det mörka, tefärgade smältvattnet som fyller diken och sänkor. Det är en doft av våt jord och gammal förmultning som blandas med den isiga kylan från de sista snöfläckarna i skuggpartierna.

Så se nu hur nejdens skimmer tätnar i vördnad. Mellan backarnas blomster och sommarens ljuva ljus står vi nu, mitt i ett pågående under, där varje kronblad är en hyllning till den allt ljummare existensens ... eviga återkomst.

Copyright © AndLou

13/03/2026

Invid Vänerhavets tröskel.

Den långa dvalan, som föddes ur höstens gråkalla dysterhet, har nu äntligen börjat att vittra sönder. Det är en tystnad som spricker, en förnimmelse i bröstkorgen som inte bara är biologi, utan en livsbejakande filosofisk nödvändighet. Ja något är i rörelse. Det är inte bara en årstid som skiftar, utan vår själva existens som sträcker på sig efter mörkret.

Snart dansar dammet över grusvägarna igen, i en vild yrvaken koreografi. Marken blottar sin nakna sanning när snön viker hädan, och ur den fuktiga myllan pressar tussilagon och vitsippan fram sina ansikten , som små, lysande signaler för liv, i det ännu bruna.

Nere vid hamnen återerövrar vi nuet. Karlstasola, denna återvändande och åtråvärda arkitekt, börjar åter bygga värme mot vår hud medan måsarnas skrin från taknockarna fungerar som sommarens brutala och aningen påfrestande, men ärliga budbärare.

Det är en tid för närvaro, för att sitta stilla vid ett bord och låta tiden flyta lika obevekligt som Klarälven. Se hur älven kastar av sig sin tunga rustning av is. Björkarnas knoppar brister som små löften om försoning. När tyngden nu lyfter från landskapet, lyfter den också från människan, stegen blir lättare, nästan svävande, som om gravitationen har överseende med oss just denna vår. Allt det svåra blir märkligt begripligt, nästan enkelt, under den höga vårhimlen.

Att vandra längs det svallande vattnet, där caféernas avlägsna musik blandas med vindens mjuka smekning mot kinden, är att öva sig i tacksamhet. Vid bryggorna förvandlas verkligheten till en akvarell av Lars Lerin, där ljuset bryts i vattenbrynet likt penseldragen från en mästares hand, där Sandgrundsudden står som en grönskande utpost mot framtiden. Här skålar ungdomen i vin, helt ovetande om att de själva är en del av den ständiga återkomsten.

Här vilar vår stolta stad, en plats där historiens skalder fortfarande då och då, tycks viska i de susande björkarnas lövverk. Karlstad är inte bara en punkt på kartan, det är en port, en dörr som står vidöppen mot det väldiga Vänerhavet. Det är solstaden, där ljuset inte bara är väderlek utan ett sorts ständigt leende sinnestillstånd.

Välkommen hem till platsen där det mesta till slt ordnar sig, där älvdeltat möter vänerhavet och där staden, i all sin g***s, tillhör såväl historien ... som dig och mig.

Copyright © AndLou

12/03/2026

Målet ger vägen dess mening!

Det är ju faktiskt på så sätt, att det är tillåtet att börja om. Att det inte finns någon lag som säger att man måste släpa med sig hela sitt inre bohag från förr, varje gång man tar ett nytt steg. Att börja om handlar egentligen om att titta på sitt förflutna, nicka åt det och säga, ”Okej, jag ser mig.” Du behöver absolut inte älska allt som varit, vilket i mitt eget fall, kanske är ett oerhört understatement, men du kan kanske bli vän med det faktum, att det faktiskt har hänt.

Låt misstagen fungera som varningsskyltar som du själv har satt upp längs vägen, de finns där för att du ska slippa kliva ner i samma hål igen. Detta är ju faktiskt inte bara en fortsättning på samma gamla visa. Se det istället som ett nytt kapitel i den bok, du nu faktiskt skriver alldeles själv.

Nej ditt förflutna är inte en boja, men kanske en sträng lärare som i tystnad har räckt dig kartan över de vägar där marken en gång gav vika. De misstag du lämnat bakom dig är numera monument över din överlevnad.
Nu vänds bladet med ett nästan helt ljudlöst prasslande. Det här kapitlet doftar istället av obegagnat papper och en hyfsat fräsch morgonluft. Det är ett nytt lopp, men utan en startpistols hets, utan en väg som rullas ut i samma takt som du vågar sätta ner foten.

Vi uppmanas ofta att lyfta blicken, och även om detta är en enkel instruktion, är det en inte en enkel manöver. Det kräver ett mod att våga se horisonten istället för de egna fotspåren där i det gamla dammet.
Din historia är inte längre en levande varelse, den ha blivit en fossil. Du kan se dess avtryck i stenen, förstå dess form och de konsekvenser den medfört, men den andas inte längre. Nej det är faktiskt du som fortfarande andas.

Från och med detta nu fortsätter berättelsen obönhörligen, men pennan kanske har bytt färg och kraft. För du skapar nu ur de förutsättningar som finns nu i detta ögonblick, inte de som gällde då. Varje beslut är en arkitektonisk handling, du bygger din framtid med de byggstenar du väljer att lyfta idag.

Vi frågar oss ofta, är det vägen som är målet? Det är en vacker tanke, men också en halvsanning. Sanningen är snarare en växelverkan, en helig geometri mellan punkt A och punkt B. Utan ett mål blir vägen en oändlig cirkelgång, en labyrint utan utgång där tröttheten till slt tar vid.

Men utan vägen, utan den faktiska vandringen, strapatserna och motståndet, så förblir målet bara en hägring, en vacker men ouppnåelig dröm. De är två sidor av samma mynt! Vägen ger målet dess substans, och målet ger vägen dess mening. Så stå kvar i din mitt, ta ut din riktning, och ... ta det första steget.

Copyright © AndLou

03/03/2026

På tröskeln till det sjudande vardandet.

Skymningen faller inte bara över landskapet, den sänker sig också som en ny och välkommen insikt. Nu när klockans slag mäter ut tidens obevekliga gång, strävar nattkylan in i dimmans mjuka famn, en tyst dialog mellan det skarpa och det mer behagligt suddiga. Över strandens stenar dröjer sig nattfrosten kvar som ett minne av en vinter, men vi vet att dess herravälde nu är allt bräckligare. Snart ska den offras i ett kosmiskt offerbål, när natthimlen fattar eld i ett spektrum av färger som trotsar mörkret.

Måsarnas flykt mot okända öden blir till vitgrå penseldrag mot det oändliga. Nedanför dem rör sig vattnet i ännu kalla, virvlande flöden, en flytande metamorfos som nu intensivt förbereder scenen inför syrsornas kommande konsert. Men just nu vilar stranden i en ännu ödslig väntan, bunden till vinterns långsamma, tunga rytmik, men i tomrummet viskar mystiken om det som komma skall. Att ljuset åter skall jaga det tunga och mörka bort från hav och strand.

För våren är ju inte bara en årstid, det är en ljuvlig och återuppväckande kraft. Dofterna finns redan där, dolda i den kalla jorden, väntande på att vårsolen på nytt ska sätta världen i brand. När stjärnorna faller genom mörkret tecknar de flyktiga konstverk över våra huvuden, och träden böjer sig mot vattenbrynet för att betrakta sin egen underskattade briljans i den nu spegelblanka ytan.

I det fuktiga diset, där frosten fortfarande biter i grenarnas bark, föds en lyrisk bild av skönhet. Det är en spänning mellan det frusna och det flödande, en punkt där förnuftet ger vika för känslornas skenande vårkänslopuls. Att nu få vandra här vid havets rand är att villigt låta sig förföras, för där i den ljuvliga friskheten upphör gränsen mellan människa och element. Alla sinnen öppnas på vid gavel, och hjärtat blir till en del av det stora, här på tröskeln ... till det sjudande vardandet.

Copyright © AndLou

27/02/2026

Den vidriga leken!

Där uppe, ovanför det bräckliga täcket av moln, i den kosmiska nollpunkten där inget syre kan bära en bön, vakar en orangeaktig vålnad. Det är inte en himlakropp av ljus, det är ett monument över förfall, en sårig sanning huggen i sten och krossad kärlek. Vi kallar den vacker när den skimrar i eld, men dess sken är inget annat än en varning som många, i kollektiv blindhet, har valt att totalt missförstå.

Vi andra klamrar oss ännu fast vid den ljusa sidan, den som vänder sitt bleka ansikte mot vår jord likt en mask av försoning. Det är där vi placerar våra poetiska sorgesånger och våra tunga ord när natten blir för djup. Men det är en bedräglig frid. Ty på den andra sidan, den som evigt flyr ljuset, där råder den absoluta färglösheten. Där existerar inga nyanser, bara de oöverstigliga bergsliknade formationerna av våra egna förnekade brott och synder.

Detta är samvetskvalens dystopi, en avstjälpningsplats för de själar som tagit ett slutgiltigt farväl av mänskligheten. Där i autokratins stumma gap, har det mänskliga arkivets nyaste och mörkaste kapitel skrivits med ett bläck av galenskap och genetiskt högmod.

Just i detta nu, när ljuset sänks över vår egen värld, tänds facklorna där i skuggornas hov. Det är en scen byggd av det stora förräderiet. När den sista gnistan av empati slocknat hos människan, börjar de namnlösa sin dans. Det är inte en lek, det är en rituell hyllning till hatet och enfalden.

Där i jordelivets enorma och kalla skugga, håller nu hatets alla dårar hov. De firar att den mänskliga delen av människan äntligen har blivit såväl döv som blind. Det är historiens slutpunkt som nu författas i tystnad, på en planet som bär vårt öde med en brinnande symbol för totalitarism, invid ett sargat stjärnbaner.

Ja denna vidrig lek är för de enfaldiga, en hovhållning för besuttna skuggfigurer som firar triumfen och segern över godheten. Medan vi sover, spelar de ut det stora sveket på en scen av sten, i en natt som aldrig ämnar ta slut. Vi tror att vi betraktar en annan planet, men vi stirrar i själva verket in i den mörka kammaren av vårt eget såriga och kollektiva ... hjärta.

Copyright © AndLou
(Innehåller kanske tvetydigheter och tolkningsmöjligheter, men det bör ju en allegori också göra) :)

12/02/2026

VÅR LÄNGTAN EFTER VÅREN

Vår längtan efter vårens ankomst är inte bara en händelse i tiden, utan en förändring av vår existens. Det börjar i det dolda, under snötäckets tunga tystnad, där jorden bär på en hemlighet som ännu inte har ett språk. Det är en spänning mellan det som har varit och det som håller på att bli, en tröskel där varje fruset strå, bär på en tyst bön om ljus.

Ja det finns en punkt där ljuset inte längre bara belyser världen, det genomlyser den. I skogsgläntans mjuka famn upphör gränsen mellan det mytiska och det påtagliga. Där står hon, en uppenbarelse i en skrud vävd av varelser som lever i skuggorna, en gestaltning av naturens innersta vilja i morgonens första, oskuldsfulla andetag.

Över myren vilar en ånga som bär på alla urminnes hemligheter. Skogen vaknar inte med ett ryck, utan genom en långsam förvandling med hjälp av ljuset. Vi betraktar vårfjärilens första darrande rörelser över de vaknande vidderna, en koreografi av liv som trots sin skönhet bär på en tyst melankoli, en påminnelse om att varje rörelse, hur fri den än verkar, söker sin fullbordan i något som kommer!

I detta ögonblick rör sig tanken från det lilla jaget mot det oändliga Alltet. När det enkla, doften av fuktig mossa, ljusets brytning i dimman, helt plötsligt framstår som den enda sanna självklarheten, då allt motstånd upphör.

Kärleken blir inte enbart en känsla, utan även ett tillstånd av total närvaro, avund blir meningslöst eftersom man nu själv har blivit en del av det man ser. Ja låt oss nu få dröja kvar en stund i detta under. För när vårsolen återvänder är den inte bara en källa till värme, utan något som nu väcker våra själar och våra innersta lustar.

Så när vi till slt ler mot vårsolen, är våra leenden ett erkännande. Vi känner igen oss i den spirande grönskan. Vi förstår att vi, precis som träden och bäckarna, styrs av samma lagar. Det är en universell sanning som landar i bröstet som en varm vibration. Allt är oändligt, allt är vårt, och för en kort sekund är universum precis så enkelt som det nog var menat att vara.

I denna ystra glädje, befriad från kravet på någon större kraftansträngning, sker det enda logiska miraklet, ett ansikte som mjuknar, en blick som möter någon annans, och ett leende som föds ur insikten att vi äntligen ... är här igen.

Copyright © AndLou

06/02/2026

I VÅRT FÖRFLUTNAS BRUNN

Livet är verkligen inte en väg som vi kan vandra baklänges på, även om minnet ofta försöker förmå oss att tro det. Nej för lycka utan minnet av sorg, är bara en platt yta. Det är istället guppen på vägen genom vår egen historia, som ger karaktär åt ljuset som nu faller på oss.

Vi står vid randen av nuet och blickar ner i vårt förflutnas djupa brunn, där våra misstag ligger som oslipade stenar på botten. Vi sträcker oss efter dem, vill plocka upp dem, putsa bort deras vassa kanter och lägga tillbaka dem, fast i en annan ordning. Men vattnet är för djupt, och brytningen lurar ögat, och det vi ser är redan fixerat i historien.

Att ångra är att föra ett krig mot naturlagarna. Det är ett försök att annullera en händelse som universum redan har bokfört och arkiverat. När ett ord har lämnat läpparna, eller ett vägval har gjorts, kanske under en av våra mörkare stunder, blir det en del av världens arkitektur. Det går inte att riva en bärandevägg utan att riskera, att hela huset störtar samman.

Vi är alla summan av våra snedsteg lika mycket som våra framsteg. Utan skuggan från de felsteg vi begått, skulle konturerna av vår visdom vara osynliga. Så varför kasta bort den energi som krävs för att leva, på att försöka få det ogjort, som inte längre existerar som materia, utan bara som ett eko av det förgångna? Ett misstag är en död punkt i tiden, men ångesten är en levande parasit som livnär sig på ... vår framtid.

När du ser tillbaka på det där ögonblicket som fortfarande svider i bröstet, försök att se det som en nödvändig anhalt. Om du inte hade gjort just det felet, med just den utgången, skulle du inte sitta här med den specifika insikt du besitter idag. Du skulle vara en främling för dig själv.

Att tacka det förflutna för dina misslyckanden, är det ultimata tecknet på att du har tagit makten över din egen historia. Du är inte längre ett offer för vad du gjorde, du är arkitekten som använde spillrorna från en ruin för att bygga något starkare.

Släpp istället den där oslipade stenen, låt den ligga kvar på sin ursprungliga plats där på botten av brunnen. Den behövs där för att du ska kunna stå stadigt på den grund som är ditt liv just nu. Det kan finnas en alldeles oerhörd frihet, i att inse att man är maktlös inför det förflutna, för i den maktlösheten föds den enda sanna makten vi har, och det är förmågan att stiga in i nästa ögonblick med ... någorlunda rena händer.

Så att acceptera det oåterkalleliga är inte att vara likgiltig, det är att visa respekt för tidens obevekliga flöde. Det som är gjort är gjort, inte som ett straff, utan som ett faktum. Det är genom våra egna brister som vi lär oss att förlåta andras. Den bittra erfarenheten av att ha sårat eller misslyckats är det som formar våra hjärtan så att vi kan möta världen ... med medkänsla och förståelse.

Copyright © AndLou

22/12/2025

Ett skuggspel i den vita dimman!

Han minns tydligt hur han helt medvetet styrde in i den täta dimman, på väg mot den ödsliga plats där han hoppades att allt skulle få ett slut. Det var en grav han grävde åt sig själv, en plats utanför tiden där hans så trasiga själ kunde få gömma sig undan världens obarmhärtiga ljus och de krav han aldrig lyckades bära.

Hans ord de är nu bara aska. Och han skriver direkt ur ett minne som ständigt blöder, men språket räcker inte riktigt till, det han egentligen vill säga dränks av tystnaden. Det är som att rista sin egen nekrolog i våt sand medan havet stiger. Allt han försöker uttrycka sköljs bort av krafter som inte bryr sig om att han faktiskt ... ännu existerar.

Han ser sig själv kräla där nere på livets botten, utklädd i en grotesk och delvis, självvald maskerad. Mörkret var inte bara en frånvaro av ljus, det var en levande tyngd som förlamade varje lem. Ändå var det där nere, i det djupaste förfallet, som han fann de såriga stroferna, till allra sin sista ballad.

Hela hans liv var en stapplande cirkusakt på den konstlade scen han kallade sin. Han dansade en ensam, febrig dans i strålkastarljuset från sin egen ångest, en föreställning som bara kunde fortgå eftersom han låtit morfinet förvandla blodet till ett iskallt silver. Han var en främling i sin egen kropp, bedrövad, bedövad och bortvänd.

Nu, när krafterna till slt är förbrukade och tiden har gått förlorad, ser han på resterna av sin existens som på en gammal, repig stumfilm. En film där huvudpersonen är en främling, en skugga som ingen minns, en man som blev expert på att dölja sitt eget fördärv i den så patetiska dimmans täta slöjor.

Hans drömmar de har bleknat till fragment, till splittrade bilder av ett liv som aldrig riktigt blev av. Det finns inga enkla svar, bara insikten om att allt som återstår är små, skarpa minnesskärvor som skär djupt i handen, på den som försöker hålla dem kvar.

Det är som en stumfilm utan slut, bara en cirkulär rörelse av stapplande steg och ångestfyllda blickar rakt in i kameran. Och han, som sitter här i mörkret, är den enda som tvingas se resterna av det fördärv han naivt nog, trodde var hans egen hemlighet.

Men scenen den är tom nu, och morfinets förvirrade och bedövande eko, är det enda som dröjer sig kvar där i mörkret. Ja, det är nu längesedan kamerorna stängdes ned, som musiken tystnade och dansen på den syntetiska scen, som han hade kallat sin, gjorde sin ... slutliga sorti. The End!

Copyright © AndLou

17/12/2025

Snälla säg mig, vad finns där bortom månen?

Han lyfter sin blick mot stjärnorna, trots att himlens tunga gråa skyar, ligger som en sorgklädd mantel över natten och pressar världen till tystnad. Han, en ensam vandrare i mörkret, en stillsam drömmare som ännu försöker minnas vad hopp en gång kunde betyda, där innan tidens kalla fingrar långsamt nött ner de sköra kanter som bar på hans inre ljus.

Vindarna drar nu kalla över hans väg, som om själva natten också försökte pröva honom, och färden den blir allt mer osäker. Det är då han inser hur länge han burit denna ordlösa längtan efter ett mirakel, efter en gnista som kunde säga: ”Du hör hemma här.” Men djupt inom honom finns skador, små sår som urholkats av årens tyngd, som om hans själ blivit tunnare för varje steg han tagit.

Han frågar ofta sig själv, vilken väg han ska gå för att finna det mål, där hans drömmar slutligen får slå rot? Han saktar sina steg, nästan vördnadsfullt, som om stillheten själv kunde mildra den tysta tragedi som ständigt pulserar under hans hud. Han lyssnar efter något, kanske ett svar, kanske bara ett eko av den människa han en gång faktiskt var.

Han viskar för sig själv - Snälla någon säg mig, vad finns där bortom månen? Det är dit han nu desperat riktar sina frågor. För ridån sänker sig långsamt över hans värld, de skuggorna han försöker fly ifrån fortsätter ändå att vandra där, troget vid hans sida. Han söker inget annat än trygghet, ett hem, en ton av ro. Men det är bara rusets flyende tröst som ännu består, som ett tunt täcke över hans bottenlösa brunn.

Kanske är detta början på ett slut, eller slutet på en början, en tid där han allt oftare låter bli att bry sig om hur han egentligen mår. Höstnattens bleka skimmer ligger över honom när han försöker räkna samman summan av sina val. Där står han, en så sliten, tragisk vagabond som alltför länge saknat både riktning och ideal, en människa som burit sin egen tystnad som en alltför tung svart gloria.

Och när morgonljuset väl kommer, kanske han då redan upplösts i dess bleka sken. I spåren som då finns kvar efter honom hittar man inga svar, bara den stilla frågan som aldrig kunde tysta hans oro.

Ja vad fanns där, bortom månen, dit han gång på gång hade vänt sin blick. Ridån har nu fallit, men skuggorna består. Och kanske, bara kanske, fortsätter han söka där i det fördolda, efter det ljus som alltid tycktes finnas där, men alltid just bortom ... hans räckhåll.

Copyright © AndLou

12/12/2025

Lucia

Snart, ur natten, vaknar åter ljuset
i denna arla morgonstund.
Då går ett tåg av ljus runt huset,
detta blir en tärnas högtidsstund.

Ja, då sprider vår vackra Lucia
ljuset långt in i husets alla vrår,
och alla stjärngossarnas stjärnor,
de också från år till år består.

Där även tomtenissar tassar,
på en liten rad, mot julegröten.
Det tisslas och det tasslas i den lilla kön
där, invid knuten.

En vacker sång om Julens högtid
och om lille Staffan i sitt stall.
Det sjungs om helig natt i juletid,
om en gnistrande vinternatt så kall.

När sen åter natten blir till dag
då vi alla samlas runt vårt bord,
får vi nu smaka lussekatten
till den goda glöggen hemmagjord.

Det går ett skimmer över nejden
när vi nu åter tänder alla ljus.
Ja, nu snart julefriden kommer,
till varje litet hem och hus.

Copyright © AndLou
Äldre omarbetad text

AndLou Poesi