03/01/2026
ALLA GODA TING ÄR TRE!
Man säger också att ”döden kommer om tre”. Med det ska ungefärligen menas att tre dödsfall, där personerna är sammanlänkade på något vis, ofta sker inom en kort period.
Och vid triangeldraman utgör trion en grund för problematiken.
Att vara tredje hjulet är sällan uppskattat.
Men treenigheten ger tröst.
Hur det än står till med ”3”, så är det tredje gången som pjäsen ”Tills döden förenar oss åt” sätts upp.
Jag är manusförfattare och regissör till produktionen.
Varför jag skrev den minns jag inte riktigt. Jag misstänker att det berodde på att jag hade Charlie Andersson Wistbacka (min son) och den talangfulla skådespelerskan Karin Li Körsbärsdal i huvudet då jag skrev manus. Mörkret och det absurda har jag alltid dragits till. Och på så vis kanske berättelsen uppstod. Men jag vet faktiskt inte. Och senare kom Elias Tegebjer med.
(Tillägg i efterhand: Min bror, Jens Wistbacka, påminde mig om att det var han som bad mig om manus till Kannibalteatern. Jag skrev. Sedan regisserade han. Sedan kom vi överens om att vi skulle regissera tillsammans. Han är fin, min bror. Och jag förstår nu varifrån inspirationen till berättelsen kom. Då jag och min bror har en dragning till det fascinerande i mörker. Så när jag skrev, visste jag att han skulle förstå. Absurda, tragiska komedier med inslag av död, är inte något som alla köper så där direkt.)
Det var en modig och ung ensemble. Resultatet blev… underbart.
Vi gav föreställningen både i kulturföreningen DUDs lokaler på Fredsgatan i Katrineholm. Och på Villa Sandhem, i samma stad.
Jag minns att en glasruta krossades under repetitionerna. Ingen kom till skada. Jag minns att den döda Ann-Marie slickade sin stora kärlek Mats i ansiktet (båda är karaktärer i pjäsen.) Jag minns att Elias Tegebjer som spelade Fredrik, ofta låg ner och vilade när han hade paus vid repetitionerna. Och jag minns en märklig koreografi och en stram frisyr.
Fem år gick, och det var dags att sätta upp pjäsen igen. Den här gången i Katrineholms Kulturskolas dramalokal. Charlie Andersson Wistbacka, Agnes Lindkvist och Martin Eriksson utgjorde ensembletrion. Tre alumner som gått teater, musikal, musik, sång… you name it, på Katrineholms Kulturskola. Nu var de alla tre på väg. På väg iväg. Men innan de for, fick de spela Tills döden förenar oss åt.
Jag minns en bråkig soffa, ett upprört knä, ett whiskyglas i plast, en vacker brudklänning som envisades med att gå upp i ryggen, grädde. Och vacker musik. Charlie skapade musik till föreställningen under repetitionsperioden. Han kände in de olika stämningarna och möjligheterna, samtidigt som han gick in i sin roll. Och sen formade han skräddarsydda melodier som underströk och förhöjde ögonblick och stunder på ett unikt sätt.
Och nu, tio år efter första uppsättningen, är det dags för tredje versionen av min berättelse. Jag är en trött människa. Helt slt faktiskt. Så jag tänkte lägga av med teater på fritiden. Men så finns det två personer som glöder så vackert, att jag inte kan släppa taget om dom. För ett år sedan var de med som nybörjarskådespelare i en produktion som jag regisserade. De var så entusiastiska, positiva, lyhörda. Nyfikna och villiga att lära. Som hungriga barn i kombination med den förståndiga och mogna, erfarna människans blick. Redo att bistå, i allt! Inget onödigt gnäll, inga uttjatade ursäkter. Och tacksamhet. Ärlighet. Respekt. Och så glada över att få vara med och upptäcka teaterns alla tjusningar. Vad var det här för människor?!!
Så jag funderade en vända till. Skulle jag verkligen lägga av? Jag kunde ju ta en favorit i repris istället för att skriva nytt. Så kom jag att tänka på Tills döden förenar oss åt. Min fina, fina berättelse. Men hur skulle jag kunna sätta upp den med två kvinnor som vid det här laget passerat de 40?
Så kom jag på att det är min pjäs. Jag får göra som jag vill med den! Så jag justerade.
Sen orkade jag inte. Som jag skrev förut så är jag trött och slut. Så vi la ner innan det dragit igång ordentligt.
Men sen fick jag besked från Eskilstuna kommun om beviljat bidrag. Det hade jag glömt att jag hade sökt…
Jamen… då kanske vi skulle köra ändå? Vi trevade försiktigt framåt.
Och sen fick jag tag i skådespelarna som skulle utgöra själva triangeldramatrion. Å jä**ar i havet vilken nytändning! Thalia gav mig en gåva för lång och trogen tjänst i form av Ida Svenningson, Adrian T. Cabárcas och Vendela Wahlqvist.
Och nu har berättelsen filtrerats genom den nya ensemblen. Det går från klarhet till klarhet. Och vi vet att vi kommer ge publiken något riktigt speciellt. Tragiskt, roligt, sorgligt, dråpligt och vackert.
Charlies musik är med igen. På ett nytt sätt, och ändå samma. Precis som min text.
I Katrineholm kom publiken för att man kände till Teater Orka, skådespelarna, mig. Nu spelar vi på Lilla scenen i Eskilstuna. Och vi är osäkra på vilka som kommer komma och varför. Vem vågar och vill gå och se något som man inte vet vad det är?
Till er som kommer. Tack. Det blir så ödsligt utan er. Antiklimax. Så vi är otroligt glada för att ni vill se vad vi gjort. Och vi ska göra allt för att ni ska få en oförglömlig upplevelse. Vårt mål är att ni ska bära med er berättelsen och personerna i den, för resten av era liv. Och kanske även därefter.
/Minoo Wistbacka
Teater Orka
PS Just det. Namnen på de glödande. Karolina Nilsson och Elin Zettervall
