02/05/2019
Att vara ideell i vår tid är inte så enkelt. De första åren var intressanta och vi kämpade på, men glöden falnade med åren och känslan av att inte ha tillräckligt med backning och kraft för att orka ta nästa steg ökade. Samtidigt som vi också kände att ska vi ta nästa steg så måste vi få in kapital och intressenter med pengar, eller kommunen. Vi ökade besöksantalet i huset från sisådär 7-8000 personer till sisådär 20-25 000 personer per år beroende på vilket år vi tittar på. Där hamnade vi i gränslandet för vad vi klarade av.
Vi var ett alternativ för de lite fattigare föreningarna, små företagen, enklare konferenser och så klart för teatrarna som är i huset och de ca 60 föreningarna som besökte huset av och till för möten och verksamhet.
Vi satte idealiteten högt, lönen var en smörgåstårta till årsmötet. Men det räckte inte, det känns som att tiden vi lever i inte längre är eftersträvansvärt att jobba för något man tror på....
Ett stort tack till mina kamrater i styrelsen som kämpat och liksom jag har haft en och annan sömnlös natt, Ett tack till våra samarbetspartners, inte minst Lankillarna och ungdomarna inom AME,s verksamhet, Ett stort tack till alla er andra ideellt arbetande föreningsmänniskor som fyllt huset och alla andra företagare och gäster.
Ett alldeles speciellt stort super tack till Anette, Irene, Simon, Lars, Micke, Gertrud och all extra personal som ställt upp genom åren.
Huset står kvar och vi får hoppas att någon hittar rätt och gör ett nytt försök.