11/09/2026
I år bestämde jag mig för att inte lägga mina få kvarvarande minuter av dygnets timmar på att svettas mig igenom ytterligare en ansökan som många, många, många fler i vårt avlånga land.
Det nya sammanslagna stödet på Kulturrådet som numera innefattar typ allt en vill göra inom musik/scenkonst och som numera är öppet för typ alla, från frifräsare till tunga institutioner i hela Svea rikes land att söka känns inte, efter att ha läst igenom de senaste årens utfall, som att det är menat att landa hos små aktörer och i begränsad omfattning i norra landsändan.
Dessutom saknar jag, som många andra kulturskapare, arrangörspart, och det blir svårare och svårare att hitta någon att söka det före detta tonsättarstödet tillsammans med på grund av stadigt minskade ekonomiska och mänskliga resurser för dylika kulturella äventyr utöver grundverksamheten - även hos de mer stadda aktörerna.
Detta är dessvärre verkligheten för de allra flesta inom kultursektorn idag. Många rullar på fälgarna och tar sig fram endast med envishet och mod - men hur länge håller den ekvationen?
Nu får Kulturrådets anpassning till sin egen verklighet, minskade statliga stöd, stå som exempel för det anorektiska kulturklimat som råder nationellt - farsoten drabbar hela fältet.
Jag ser enskilda näringsidkare och privata initiativ i hela konst- och kultursverige falla ifrån, en efter en - och även mer etablerade teatrar lider under svångremspolitiken.
Hur många ska offras på kulturens altare är frågan? Och vad är det som kommer finnas kvar?
Måhända är det tystnad, lugn och harmoni landets stressade nervsystem behöver, men inte den sortens tystnad som lägger en stor vår filt på det diversifierade kulturlivets kreativitet.
Jo, jag har ständigt en massa projekt på gång i olika stadier av tillblivelse, produktion och skarpt läge. Jag genomför projekt efter projekt, trots att de inte faller i bördig jord eller får bifall i första led. Jag söker igen och igen, improviserar, hittar nya vägar, nya samarbeten och drar projekten i mål, det vill säga till urpremiär, som nu mitt senaste projekt..
Det kunde självdött vid första tanken och andra försöket, men historien ville berättas och Jordens bön blev till, mitt i klimatkris och frågan om vad vi gör mot vår enda jord och hur vi behandlar oss själva och varandra.
Vad de flesta ser är en affisch och en urpremiär som kommer äga rum, med förhoppningsvis ett angeläget ämne, spännande upphovspersoner och en schysst ensemble som lockar publiken att komma för en stunds gemenskap.
Vad de flesta inte ser är flera års arbete, från den första tanken att ”det här måste berättas” till urpremiär. Och samtidigt med detta projekts flera års uppstartsträcka pågår flera andra liknande och parallella processer i olika stadier och omfattning.
De allra flesta av dessa projekt innebär oavlönat arbete de första två åren, det vill säga själva tillblivelsen. Och sedan när en slutligen förhoppningsvis har lyckas landa ”tillräckligt” med medel eller samverkansparter till själva produktionsapparaten så är fokus i slutändan såklart, att i första hand se till att alla som en anlitat för ens ”galenskaper” får betalt.
Med andra ord så skapas det arbetstillfällen i ens verksamhetsområde under de två sista faserna av projektet.
När vi, en stadigt krympande skara av kvarvarande kulturarbetare lyckas landa ett projekt, så genererar detta således i olika stor utsträckning arbete till skrået ”fritt verksamma” genom korsbefruktning. Det vill säga vi anlitar en annan kulturarbetare, som liksom vi behöver uppdrag för att kunna bo kvar, och på detta sätt drar vi oss fram med gemensamma krafter - vilket i sin tur berikar länet vi bor i med ett diversifierat utbud, även i glesbygd. Men vad händer när en efter en faller ifrån…
Drivkraften är konsten, berättelserna, sammanhangen, gemenskapen och samtalen konsten skapar. Konstens förmåga att få oss att känna, reflektera, förstå, förändra eller försonas.
Det som stannar kvar efter varje produktion är fantastiska minnen, goda samtal, upplevelsen av mänskliga och konstnärliga möten som berikar själ och sinne.
Och mycket viktigt i min värld, alla sms, mess, mail från publik och alla peppare där ute. Publik som gråter, skrattar och minns.
Denna respons, att få bekräftelse på att, någonstans mitt i allt slit så ger det något till någon. Att det gör skillnad eller betyder något för någon där ute - det ger energi att ladda om och försöka igen och igen...för än finns många ord och berättelser som vill ut.
Nej, drivkraften har aldrig varit pengar och utkomsten har aldrig heller blivit pengar - men det har blivit mycket kultur ❤
Och idag är jag lite ledsen över att jag inte orkade ”ta mig i kragen” igår för att sätta mig ner och söka detta stöd i dygnets sista timma – för kanske hade det landat i god jord denna gång.
”De försökte begrava mig. Vad de inte visste var att jag var ett frö”
Vi går till val
Valet ligger hos dig och mig
Vilken framtid vill vi vara med och skapa
Vad händer om vi kulturarbetare slutar rädda kulturen?
GlesbygdsDivan Carina Henriksson
Scenkonstnär, Kulturskapare
